Igårkväll skojade jag med Tuva vid sänggåendet, jag höll på att tramsa och nja...den lilla damen tycker ju ibland att hon är liiiite för stor för sådant här och då är det höjden av olycka att skratta åt tramset.
Hon stod med ryggen mot mig, och hela kroppsspåket visade att hon höll igen hårt för att inte börja skratta. Riktigt hårt!
Plötsligt började hon frusta, shit där gick det inte att hålla igen mera.
 
Tuva: Alltså, det där var inte ens kul!
Jag: Nähä, varför skrattade du då?
Tuva: Gjorde jag ju inte. (här är hon ytterst förnärmad)
Jag: Joho...
Tuva: Näää, för jag bara blåste ut ur ena näsborren så att det lät som om jag skrattade!
Jag: Tjo flöjt!
 
 

1 kommentarer

Ama de casa

30 Oct 2012 11:25

Hahaha! Den ursäkten ska jag lägga på minnet :-)

Kommentera

Publiceras ej