bigmarlin

Idag är det min pappas födelsedag, en dag som vi firar varje år trots att pappa inte längre finns med oss sedan några år tillbaka då cancern tog honom ifrån oss alldeles för tidigt.
Min stora,starka pappa som vi vårdade tillsammans hemma till sista andetaget, den stora starka som alltid tänkte på alla andra än sig själv. Den mest omtänksamma och snälla person du kan tänka dig att ha som pappa, som alltid ställde upp för en och gav ett handtag in i det sista. En man som ingen kunde tycka illa om, på något sätt.
Jag är stolt och glad att han blev just min pappa, och försöker att leva upp till hans ideal.

Jag saknar honom än, nästan varje dag, och har mina samtal med honom i mitt inre. Samtal som jag önskar att jag kunde ha på riktigt. 
Jag kan förbanna honom att han inte tänkte på sig själv då när allt bröt ut, att han väntade alltför länge tills han kom iväg till läkare för kontroll.
Samtidgt så var det så typiskt för hans person, att vänta för att vi andra skulle få göra det som stod på tur färdigt. Idetta fallet så var det julen han tyckte vi kunde få ha ostört innan han gick till doktorn, sedan kom hans födelsedag och så något annat och sedan var allt för sent. Någonstans tror jag att han själv visste vad som var fel, ooch att det skrämde honom.
Samtalet jag fick den dagen när de var på lasarettet för första gången, det samtalet finns inpräntat och ändå ville jag inte se verkligheten. Nej, det är nog ingen större fara och det kommer de att klara av att bota.
Tiden gick och efter många dagar på sjukhus, många behandlingar så insåg vi alla att nu är det slut. Jag tog ut Vård av anhörig och tillbringade dagarna hemma hos dem, masserade pappa så att det skulle kännas bra. Barnen satt nedanför hans säng, lekte med sina saker och sprang hit o dit, våran hund låg stilla bredvid och lät sig klappas helt stilla (kan ju nämna att Swaij var ett rejält yrväder i vanliga fall) och dagarna gick.
Jag och pappa
Jag kommer ihåg att jag undrade hur världen kunde fortgå utanför fönstret, precis som om inget hänt, solen sken och allt var vårvackert. När jag hade varit där några timmar på dagen tog vi vår husbil och körde, jag tror vi körde över 500 mil den våren och försommaren, bara för att komma iväg ut i skog och mark och känna någon frid i sinnet. Nästa dag var vi tillbaka igen tills den kvällen kom när de ringde och sa att nu måste jag komma hem för nu var det nog slut.
Vi var tillsammans, jag min syster och mamma, när pappa drog sitt sista andetag, och på något sätt så kändes det bra att han nu fann frid och ro och alla smärtor var över. Cancern hade tagit ännu ett liv på vår jord och vi fattades en viktig person i vårt liv!
Vi tog farväl tillsammans med barnen morgonen därpå, att de trots sin unga ålder fick se sin morfar orörlig och att han nu inte längre fanns med oss. Ett viktigt led då de varit med under hela hans sjukdomsperiod och även de behövde ett ordentligt avslut.
Att vi fortfarande firar pappas födelsedag känns bra, även om det inte alltid sker exakt på rätt dag så som det inte är detta år heller, då vi inte kan få ihop alla förrän på söndag eftermiddag.
Men just idag, 27 januari, är pappas dag och så kommer det alltid att vara!
Vårt hus som pappa själv ritade och byggde upp tillsammans med sin morbror. Dit flyttade vi när jag var knappt året och där bor mamma kvar än idag.
Tillsammans med Emil och Tuva, som fortfarande minns och pratar om sin morfar.

Idag känns det verkligen som om man borde vara en björn, och gå i ide för att vakna upp om några månader när våren är här! Ute är det grått, isigt, blåsigt och -3...brrr!
Eftersom Emil är sjuk så lägger vi oss under de varma täckena igen och kurar, och låtsas att vi är små björnar. Fast vår övervintring blir kort för vi måste ju hämta hem den friska lilla björnen från skolan klockan 13.10 annars blir hon nog inte så glad?!
 
lånad av Google